P A S T

BOOM!

Do it yourself


2 – 20 October

BOOM! is a female separatist artist group working with glass. Their aim is to create new opportunities for a feminist platform within their field of glass. BOOM! consists of Sara Lundkvist, Nina Westman, Matilda Kästel, Ammy Olofsson and Erika Kristofersson Bredberg. Besides the collectivity in BOOM! they are all active individual artists.

 

In their project "Empowerment", that is all about sisterhood, power and self-esteem, BOOM! have built a mobile glass studio from scratch, all in line with their philosophy and do-it-yourself spirit. The mobile glass studio gives BOOM! the opportunity to hold workshops and showcase glass blowing in new places and for new audiences. In connection to constructing the mobile studio BOOM! have published a book, that in a playful way tells about the whole process. The book is illustrated by Emma Rendel, with graphic design made by Parasto Backman.

Saturday 5th October t
here will be a workshop aimed at 7-15 years, where participants will get to try blowing glass with the members of BOOM! in their self-built mobile glass blower studio.

Produced with financial support from Kulturrådet and Stockholms stad.



AMY WORRALL

Swimsuit edition


24 Maj – 8 Juni

Swimsuit Edition är en narrativ utställning som utspelar sig i omklädningsrummet i ett fiktivt badhus. Den berättar en historia kantad av mörk humor och tragedi. Genom en bekant bildvärld och med hjälp av bekanta logotyper lockas vi in i denna binära värld där existens innebär Kvinnlighet kontra Formlöshet, Söt eller Ful, Utopisk eller Dystopisk. Dessa karaktärer utövar en idé om kvinnlighet som gagnar alla utom dem själva. De är fångade i ett ögonblick i transformation; de är backstage, de gör sig redo för sitt uppträdande.

Amy Worrall (f. 1989 i Storbritannien) är keramiker och skulptör, med en bakgrund inom illustration. 2018 tog hon en magisterexamen i CRAFT! på Konstfack, Stockholm. Hennes skulpturerna är fysiska manifestationer som berättar historier om att vara kvinna idag. 


Swimsuit Edition is a narrative exhibition, taking place in a fictional swimming pool changing room as the girls prep and preen themselves for the awaiting male gaze in the pool. Telling a story that is darkly humorous and tinged with tragedy. Using familiar images and logos to lure us into the world, a world that coexists as two binaries at once – the female form and the shapeless, cute and ugly, utopia and dystopia. These characters are performing an idea of femininity for the benefit of everyone but themselves. They are captured at the point of their transformation; they are backstage, preparing for their performance.


Amy Worrall (b. 1989 in U.K.) is a sculptor working in ceramic. Her sculptures are a physical manifestation of her research into different ways of looking at girls and what it means to be a woman in the digital age, all skewed visions of self-portraits. She is a graduate of Central Saint Martins, London. In 2018 she completed her Master of CRAFT! at Konstfack, University of Arts, Crafts and Design in Stockholm.


Producerat med stöd från Stockholms stad och Kulturrådet.



NICOLAS CHENG

Craft Remediation


2 – 23 Mars


Craft Remediation är ett konstnärligt forskningsprojekt som belyser frågor om omsorg av närmiljö och raffinering av materiella tillgångar i en konsthantverkskontext. Genom försök till ekologisk sanering av förorenad jord från ett postindustriellt område, berör projektet dagsaktuella frågor om cirkulärt brukande och ett mer hållbart användande av våra resurser. I en mix av mänskliga möten, växter och avancerad teknik utforskar Nicolas Cheng lokalsamhället kring Vinterviken och spåren av Alfred Nobels gamla industriområde för framställning av dynamit.



Craft Remediation, is a time-based installation and hands-on permaculture approach for phytoremediation. It aims to discuss how the praxis of care can be understood in a craft context, and how a more cyclical and empathic approach to materials and resources can be activated on a local scale. The idea of caring and harvesting are explored not only in a human encounter, but materialized and extended in dialogue with-non humans, particularly plants acquired from the neighbourhood of Aspudden, and technology used to measure the photosynthetic activity in plants.



Producerat med stöd från Stockholms stad och Kulturrådet.

TWO THOUSAND AND EIGTHEEN

OLOF MARSJA

"Att bära med sig denna djurkropp"


29 Maj – 17 Juni

"På ett papper finns en blyertslinje. Till vänster om det liggande strecket står det kultur, till höger natur. Olof Marsja pekar på linjen och resonerar om var på skalan hans skulpturer rör sig.


Man kan med vilja och förmåga föra de råa tingen in i kulturen. Husbehovsslöjden i äldre tider är ett exempel på det. Där utvecklade hantverkaren kunskap och handlag ur tankens och tingets simultana framkallning. Arbetet var ett växelspel, mellan handen, tanken och blicken.


Det som gör att de samiska hantverkstraditionerna kvarstår som några av de få verkligt levande kan sägas vara föreningen av konservativ och nedärvd kunskap, av detta slag, men även experimentlusta och ett absolut gehör för funktionens krav på brukstingen. Och inte minst den existentiella dimension som ständigt finns där. Trots en sådan rikedom kan även detta hantverksfält kännas trångt.


Upprepar man ordet äkta nog många gånger får man en fadd bismak. Just det genuina man vill värna tycks rinna av eller riskera att bli en kopia av vad det en gång var. Bruksting som är frånskurna sitt bruk stelnar på något vis.


Det gedigna hantverkskunnandets arv finns inbäddat i Olof Marsjas skulpturer, särskilt för ett tränat öga, men han är också i process att vrida sig fri från stora delar av det. Frågan om äkthet rymmer fallgropar och dit går han inte. Tvärtom vill han ge det urbana livets alldagliga och låga standardartiklar samma respekt. Båda kategorierna av artefakter fungerar på likvärdiga sätt som rekvisita i Olofs skulpturala fiktioner.


Framkallningsarbetet av berättande former, i steg för steg, är alltså ett sätt att förstå något genom kroppslig erfarenhet. Skulptur är att tänka med händerna, just så. Ett konstverks laddning är ofta just spåren av processer där kroppslig, emotionell och tankemässig närvaro ristats in i ämnet så att närvaron inte går att vädra bort.


Det finns med andra ord tankar och former som bara kan uppstå ur långsammare sysslor där händerna visar vägen. Det finns fiktioner som bara kan gro ur dessa sinnestillstånd. En känsla av svindel kan ibland infinna sig, som om det man ser spelar på känslans bortglömda strängar.


I sitt konstnärliga språk förenar Olof sitt hantverksarv med sådana moderna ting som vi tar för givet. Detta på ett sätt där han tillsynes missförstår båda sina kulturer med flit, för att på så vis komma dem närmare från nya och oväntade håll.


I verken tycks han slira på natur–kultur skalan och vända om, gå från höger till vänster mot den gängse logiken. Han retas och förskjuter din blicks självklarheter. Blinkar till din igenkänning med humor och värme, även när temat rör riter som ska göra döden gripbar.


Olofs återkommande skulpturer av fötter i plasttofflor fungerar som en stadig träkäpp, kastad rakt in i vaneseendets hjul. Det finns, menar Olof, mentala rum mitt emellan kulturella självklarheter där allt det självklara faller och kan behöva byggas upp på nytt. Jag själv kommer delvis från sådana mellanförskap och dras till att utforska dem säger han.


Den arkeolog som vill förstå en glömd kultur måste stanna upp, granska sin tanke och fråga sig: Vad säger de här skärvorna om den kultur de tillhört? Berättar mina fantasier om dem i själva verket mer om mig själv?


Man kan skärpa blicken till den här sortens självrannsakan där fiktionen bryts, men man kan också följa den självpåfunna fiktionens förslag in i nya upplevelser och låta tingen bli rekvisita i berättelser som skapas där och då. Barn gör detta när de leker. Leken är byggd av samma förståelse och samma meningsskapande handlingar som riterna rymmer. Vi kan alltså iscensätta vårt eget tänkande.


Den som arbetar i sin ateljé kan ibland överraskas av känslan att: Den där figuren kommer ju inte härifrån. Den tycks bestå av annat än det jag förstår och styr över. Den fiktion som slumpen just skördat kan man då antingen stoppa, eller följa. Här någonstans blir materien en spegling av vår egen existentiella undran, en sorts rekvisita och en väg in i nya tankerevir.


Fantasin har också som bekant otäcka kryphål in till vansinnet och det sjuka, det har fått oss att upprätta mentala murar. Det har fått oss att skrota den alternativa förståelse som riter kan rymma. Vi skyddar oss med ord som: innebär, beskriver och symboliserar. Den distans det ger oss kan kanske ses som en mentalhygienisk åtgärd? Har vi uppfunnit denna distans mellan oss och vår egen mentala förmåga för att invagga oss själva i den bekväma tron att vi med ordet förstå, menar just så lite eller mycket som vi själva förstår? Detta medan själslivets fantasier simmar runt oss, på andra sidan om språkets galler, i lekens och ritens hav.


Fantasin är större än verkligheten, det är ett faktum. Att människor befolkar både fantasins och den upplysta blickens kulturer är lika sant.


Skulpturerna du ser kan ses som en inbjudan att behandla dem som gränssnitt mellan din ena och din andra blick."


– Hannes Rydell

The exhibition was produced with financial support from Stockholms stad.

Screening of documentary

HUR


26 April – 19 May

Directed by Roxy Farhat.

In collaboration with HUR-Samhällsentreprenören.

DOP Iga Mikler.


This artwork and documentary is about the youth group HUR, operating in the multi-storey housing blocks in the neighbourhood of Holma in Malmö, Sweden. Artist Roxy Farhat has worked closely with the young people and their families to create individual portraits of their personal stories and lives.


HUR is run by young people aged 16 to 25, and focuses on youth development and health in a neighbourhood that is often categorised by the media as ‘dangerous’.

In this film, these young people define their world, challenge stereotypes and work towards bringing a sustainable social change.


This film is a result of Konst Händer (Art is Happening), a programme run by Public Art Agency Sweden, with the goal of fostering artistic expression in close collaboration with civil society organisations.



Interview (in Swedish) with Roxy Farhat about creating the documentary HUR.

3rd of May – Moderated talk.

Anusha Caroline Andersson will lead a discussion with Roxy Farhat and representatives from HUR.

The screening was produced with financial support from Stockholms stad.

Book Club

Ädellaboratoriet


January 2018

During two evenings a curated group of nine persons will have conversations about group belonging and human behaviour, with the starting point in Sara Engbergs book “Ädellaboratoriet”.


The discussions, led by Valle Wigers, are going to be captured in a text, which will further be used in the public program later on during the year.


TWO THOUSAND AND SEVENTEEN

Göran Söderström & Kajsa Lindberg

Bokstäver


10 – 29 October

Göran and Kajsa are two creatives from different disciplines. They often have the same reference points and sources of inspiration, though working in different media and with two completely different results.


The fascination for letters and graphic signs is the connection between Göran Söderström, who draws digital fonts, and jewelry artist Kajsa Lindberg.


A conversation between Göran and Kajsa was be held during the exhibition, moderated by Samira Bouabana.

This exhibition was produced with financial support from Stockholms stad and Kulturrådet.

Moa Lönn 

Pending Perceptions


4 – 23 of April 2017

In this spring’s premiere exhibition at Barklund & Co, Moa Lönn raises questions about global change, life’s fragility and human responsibility.


Her art combines ceramics with claymation and invites the observer to a story beyond the fired works.


Through the time-based motion storytelling and the three-dimensional sculptures, a new dimension is revealed within the ceramic field. The exhibition draws from the human every-day life and the relentless natural processes that surrounds and fulfil us all.


Moa Lönn graduated at Konstfack in 2009, from the department of Ceramic and Glass, and she is currently based in Uppsala.



The exhibition was produced with financial support from Stockholms stad.

HÄGERSTENSVÄGEN 145, ASPUDDEN.

OPEN DURING EXHIBITIONS: THURSDAY–FRIDAY 15–18 SATURDAY 12–15